Filmprotokoll

En kamikazepilot återvänder till ett sönderbombat Tokyo och försöker bygga ett liv efter kriget, samtidigt som landet ställs inför ett nytt hot. Godzilla Minus One är regisserad och skriven av Takashi Yamazaki, och fungerar som en fristående omstart av serien – en film som placerar monstret mitt i efterkrigstidens kollektiva trauma snarare än i spektakel för spektaklets skull.

Yamazaki har nämnt influenser som Godzilla (1954), Jaws, Jurassic Park och Dunkirk, och resultatet är en film som pendlar mellan intim krigsskildring och storskalig katastrof. Tematiskt kan den kännas spretig på pappret, men i praktiken hålls allt samman av en ovanligt konsekvent känsloton – där skräck, skuld och överlevnad väger tyngre än heroism.

När Godzillas klassiska tema introduceras första gången är det mäktigt, nästan euforiskt, innan filmen metodiskt drar undan den känslan och blottlägger det rena traumat bakom. Musiken fungerar inte som triumf, utan som en påminnelse om total kollaps. I kombination med ett nästan dokumentär-aktigt bildspråk och ett fokus på förödelsens konsekvenser snarare än dess estetik förvandlas det som först kan kännas “häftigt” till ren förtvivlan.

Inget av detta hade fungerat utan ett jävligt stramt, disciplinerat manus. Karaktärerna är ibland arketypiska, men tillräckligt starka för att kännas mänskliga, även i sidrollerna. Filmen undviker effektivt intetsägande fyllnadsdialog och technobabbel för att fylla ut tiden. Resultatet är ett melodrama som balanserar farligt nära överdrift – men som precis lyckas hålla sig på rätt sida.

Sett ur ett västerländskt perspektiv kan vissa emotionella toppar kännas stora, men två gånger satt jag ändå med tårar i ögonen. Godzilla Minus One är inte bara den starkaste filmen i serien, utan en av årets bästa bioupplevelser. Fem av fem. En film som förtjänar att ses på bio – gärna mer än en gång.