Nästan en fullpoängare som tappar mig liiite mot slutet. Hela resan tills dess var rolig, obehaglig och gripande som fan. En av få filmer i vuxen ålder som faktiskt fått mig att känna någonting. I skräckväg, då.
Michael Wincott är också ett rent fullkomligt jävla nöje att återse.
Filmprotokoll 
Leave a comment