Filmprotokoll

Två grupper av människor upptäcker att spöken kan invadera den mänskliga världen via en hemsida på internet.

Det här är första gången som jag ser filmen, men den har funnits i mitt periferi i över tjugo år just för att den är ansedd till att vara en av de mest högst skattade skräckfilmerna ifrån Japan.
Det finns en hel del saker att tycka om, som fotot t.ex – är ursnyggt. Det är inga hektiska kamerarörelser och klippningar utan kameran är oftast låst på plats så att man lättare kan ta in atmosfären genom miljöerna och kroppsspråket av karaktärerna.

Vi får se samhällets kollaps berättad genom två parallella berättelser, och det centrala temat handlar om hur internet och teknologi driver människor till att bli socialt tillbakadragande, isolerade och ensamma, vilket såklart idag hade varit i form utav social media snarare än chatt-rum som det var på början av 2000-talet.
Så filmens tema förblir ju relevant även idag, om inte mer, men där handlingen tappar mig är inte i det metaforiska, allt där är topp, utan i det praktiska.
Spöken som använder internet och datorer är helt omöjligt att ta på allvar. Datorvetenskapsdamen i filmen ger en teori om hur hon tror det fungerar vilket jag antar att man ska tolka som de facto men det är så lösryckt hanterat. Och sen långa tagningar där spöken eller vålnader går långsamt och krokigt fram mot kameran var väl effektivt läskigt när man var barn, som i The Ring/Ringu klimaxet, men på mig så har det ingen som helst effekt längre. Jag vet inte vad jag skulle tycka om The Ring heller idag om jag såg om den för bara idén av att destillera ondska och hämnd in i ett videoband är så jävla tramsigt.

I slutet ballar filmen ut på ett sätt jag ändå kunde uppskatta, för när de paralella berättelserna möts upp så är där till synes inga andra människor kvar i världen – så jag tänkte att antingen så är de fast i någon slags post-död mardrömslimbo, eller en form utav spökapokalyps, och jag var nöjd över att det visade sig vara det sistnämnda. Så det är ett klassiskt exempel på jävligt tilltalande idéer och goda tankar vars utförande är väldigt klumpigt. Ibland lite skrattretande, och jag var aldrig skrämd under filmens gång en enda gång, men som en atmosfärisk och deprimerande tekno-thriller så är den väldigt sevärd.