Handlingen följer Lydia Tár, en av de största kompositör-dirigenterna och maktens lömska, frätande natur..
Jag fick lite flashbacks till de psykologiska aspekterna (av det jag minns) från The Black Swan. Filmen är rätt “flytande” och man får fylla i många luckor själv mellan scener när den hoppar i tid.
Jag tolkar filmen mer som en karaktärsstudie om en konstnärs ego och idén att skilja konsten från konstnären snarare än ett rakt narrativ.
Det är ganska mycket avancerad musiklingo som kan distrahera lite när det börjar gå snabbt. Därför skulle jag vilja se om (delar av) filmen utan text och ljud bara för se hur mycket ansiktsuttrycken förmedlar av berättandet från scen till scen, person till person.
Mkt bra.
Leave a Reply