Filmprotokoll

En änka reser till den engelska landsbygden där hon hemsöks av sin manipulativa och förtryckande makes självmord.

Det är rätt förunderligt hur man uppfattar olika former av berättelser både beroende på ens förväntningar, men också hur mottaglig man är just där och då. Det finns få saker jag nu känner att jag skulle kunna klaga eller ändra på i Men – från början till slut nu när jag såg om filmen så satt jag helt uppslukad av miljön, atmosfären, skådespelarna och dialogen.

Hela filmen är en slags sagolik, surrealistisk och (mar)drömsaktig resa där männens handlingar, som spelas av en och samma skådespelare, representerar ett cykliskt mönster av kontrollerande beteenden, objektifiering och sexism, och fungerar som en slags generationsöverskridande naturkraft som tvingar kvinnor att ständigt uppleva samma trauma gång på gång.

Det visuella språket “vägs ned” av symboliska inslag på ett sätt som gör att filmen upplevs svåråtkomlig och diffus, men om du inte känner ett starkt behov av att få varenda bildruta förklarad för dig så är det också en film som fungerar på olika nivåer av “engagemang” där man bara kan uppleva och glida med i berättelsen utan att i efterhand djupdyka i analyser, och ändå få ut mycket av den. Men mycket handlar nog om hur mottaglig man är också för den här typen av dramaturgisk löshet.

Jag fullkomligt älskar den här filmen.

Som kontrast, såhär skrev jag 2022 (med ett addendum 2025) när filmen kom ut:

“En kvinna plågas av metaforer ute på landet.

Det finns mycket jag gillar i filmen, som fan faktiskt, men den lutar för tungt på metaforer och ett plågsamt utdraget tempo.

Notering: Det är nu tre år sedan jag såg denna filmen och skrev kapsyl-recensionen ovan, men filmen har stannat kvar betydligt längre i mitt huvud än vad jag räknat med. En omvärdering skulle kanske vara på sin plats.”