När en man får ett mystiskt brev från sin förlorade kärlek dras han till Silent Hill, en stad nu uppslukad av monster och mörker.
Jag är inget hardcore fan av Silent Hill-serien, men har iallafall spelat igenom spelet som denna filmen är baserad på från början till slut en gång för 14 år sedan. Trots att jag har läst mycket på nätet om hur filmen inte håller sig trogen till källmaterialet så får jag ändå säga att jag tyckte de gjorde ett hyggligt jobb, baserat på det jag minns åtminstone, av att göra en trogen adaption av berättelsen.
Men det var en fullkomlig katastrof och clusterfuck till film det här. Den första Silent Hill (2006) adaptionen kom ut för tjugo år sedan (av samma regissör; Christophe Gans) och blev en mild hit, men jämfört med den här så är den ett fullkomligt mästerverk.
Nog för att skådespelartalangerna inte kunde leverera någon som helst trovärdig skådespeleri och dialog – det var jag ändå beredd och villig att förbise, för vem kan på riktigt säga att Silent Hill (och Resident Evil när vi ändå är igång) inte är full av melodrama?
Det som Return to Silent Hill saknar mest är spänning och atmosfär, två av de absolut viktigaste huvudingredienserna i Silent Hill och skräckmedia generellt, enligt mig. Jag tror inte att greenscreen kulisserna hjälpte inlevelsen särskilt mycket heller, och den nästan totala avsaknaden av den täta dimman som är så starkt förknippad med spelserien. Jag blev även så himla distraherad av att bakgrundskulisserna och ljuset inte matchade skådespelarna, samt att man kunde se (tydliga) spår av kantlinjerna från greenscreen retuscheringen. Filmfotot och klippningen var också något av det mest smaklösa jag har sett på länge. Om du inte lider av epilepsi så kommer du garanterat att göra det innan den här filmen är slut.
Summa summarum. Det här lösskägget borde vara en tillräcklig indikation på nivån av kvalitet du ger dig in på.
Ja, det är på riktigt såhär det ser ut i filmen.
Leave a Reply