I en framtid där alla stjärnor och planeter plötsligt försvunnit skickas mänsklighetens sista hopp iväg på en enmansexpedition till en måne täckt av ett hav av blod. Handlingen följer en fånge som, i utbyte mot sin frihet, svetsas in i en sardinburksstor u-båt för att navigera blodhavets djup i jakt på svar – medan syret rinner ut och något skrapar mot skrovet.
Det är svårt att prata om den här filmen utan att nämna nånting rörande produktionen. Baserat på ett indiespel med samma namn gjort av en singular kille som släpptes 2022, filmen är självfinansierad och producerad av en Youtube-profil (Markiplier) som streamade spelet i fråga någon gång under samma år. Budgeten till filmen låg på omkring 3 miljoner USD, och redan fyra dagar efter premiären uppges den ha tjänat in över 20 miljoner USD. Bara det är imponerande om något, men också faktumet att den fått så vidsträckt distribution över hela världen är också exempellöst. Tre olika jävla biografkedjor i Malmö visade filmen, som exempel.
Nu till filmen. Den börjar långsamt och något metodiskt innan den växlar upp till ett högre tryck och blir mer medryckande, men tyvärr lider tempot av ett konstant start-stopp-mönster istället för en gradvis eskalering. Jag satt ofta mer fascinerad än rädd, och hann aldrig landa någonstans mellan att vara uppslukad till att känna att berättelsen tappade fart i sina mer repetitiva partier.
Genom att tillbringa nästan hela speltiden i ett enda trångt utrymme tvingas filmen luta sig tungt mot Markipliers närvaro – och det fungerar förvånansvärt bra. Trots att en Youtuber i huvudrollen känns som en omedelbar röd flagga så är han både karismatisk och övertygande. Det som drar ned upplevelsen ytterligare är att den senare halvan blir visuellt svår att tyda, med skakig kamera ã la tidig 2000-actionfilm och på tok för mörk ljussättning som försvårar snarare än förstärker upplevelsen.
Under ytan är detta en film om isolering, desperation och behovet av mening när alla större sammanhang har kollapsat. Världen som skymtar fram känns större än själva berättelsen, och filmen låter sina mest oförklarliga fenomen förbli just det – oförklarade och öppen för tolkning. Det speglar huvudpersonens situation: ensam, utan fullständig förståelse, drivande framåt ändå. Den begränsade miljön och den fragmentariska dramaturgin blir i sig ett uttryck för detta existentiella vakuum.
Men. Filmen är för lång – nästan 2 timmar och 10 minuter – och hade mått betydligt bättre av att kapas ner till 80-90 minuter. Ändå är det svårt att skaka av sig den efteråt. Jag beundrar den kanske mer än jag älskar den, inte minst med tanke på dess osannolika resa från indiespel till global biodistribution. Det är en film som både haltar och imponerar, och därför lämnar den mig märkligt nog sugen på en omtitt.
Jag måste säga att det är enormt bisarrt att titta på Markipliers video när han spelar spelet, direkt efter att ha kommit hem från en IRL let’s play på bio med samma person på bioduken. Men det är den verkligheten vi lever i nu, och jag är nog väldigt glad för det.
Leave a Reply