Filmprotokoll

En pojke ger sig ut på en riskfylld resa med sin sjuka mor tre decennier efter att ett virus ödelagt Storbritannien.

Vilken tripp, det känns precis som att det var igår det var 2002. Danny Boyle återvänder med samma nivå av bredaxlad energi som i 28 Days Later (2002), men med ett något storsint och mognare livssyn.

Filmen utforskar teman om tribalism och kolonialism, föräldraskap och familj lika mycket som den får ditt hjärta slå dubbelslag när den plötsligt växlar upp till spänningsläge, vilket förstärks extra mycket av det unika bildspråket och klippningen. Man får verkligen intrycket av att vi bara får se en bråkdel av en mycket större berättelse och värld.

Inga spoilers; scenen där far och son tar skydd på vinden i ett övergivet hus över natten är min personliga höjdpunkt, endast pga hur effektivt den förmedlar känslan av isolering och att vara en åskådare i ett kargt, oigenkännbart landskap i vad som en gång var ens egen trädgård.

Älskar filmen. Den ger dig allt från melankoli och dysterhet till högoktanig action och punkrock kung-fu.