I en värld där attacker från stora monster har blivit allt mer vardagligt så dyker det en dag upp en silverjätte för att rädda mänskligheten mot ett hot ja du fattar.
Shin Godzilla (2016) är nog den bästa Godzilla-filmen som gjorts (obs: skrev denna recension innan Godzilla Minus One), så jag gick enbart på att det var samma regissör till Shin Ultraman.
Jag beundrar denna filmen på en teknisk nivå då det är mycket gulliga miniatyrscenografi med stuntmän i roliga dräkter blandat med modern filmteknik – det ser ut som en väldigt påkostad dockteater. Men efter en lovande öppning så är det två timmars teknobabbel om lasrar, sprängradie och kosmologiska utrotningsplaner.
Fullkomligt utmattande från början till slut. Det enda karaktärsdrag som etableras till den enda kvinnan i filmen är att hon smiskar sin egen rumpa för att peppa sig själv.
Shit Ultrapiss.
Leave a Reply