I efterdyningarna av en katastrof som återväcker de döda anländer Ava som volontärarbetare till en karantänzon, medan hon desperat letar efter sin make.
Tämligen annorlunda från din sedvanliga zombie-film. Stämningen drar mer åt ett långsamt, karaktärsdrivet och melankoliskt fokus snarare än våld och chockeffekter. De levande döda fungerar mer som bakgrundsdetalj och rekvisita, än ett faktiskt hot.
Filmen skapar sin starkaste identitet genom sitt foto, där bildspråket är konsekvent ursnyggt, och bidrar till känslan av hopplöshet, isolering och tomhet. Men fan, Daisy Ridley’s amerikanska accent var distraherande usel.
Jag uppskattade det lite långsammare, försiktigare tempot, men det känns som att filmen kämpar med att hitta sitt fotfäste, och säger inget av värde om t.ex sorg och överlevnad som inte redan har sagts och gjorts (bättre) i andra filmer. I slutändan landar det tyvärr ganska platt.
We Bury the Dead passar för den som uppskattar långsamma, stämningsdrivna postapokalyptisk drama snarare än traditionell zombieskräck. Det är absolut ingen katastrof till film – bara väldigt medelmåttig.
Leave a Reply