I San Francisco upptäcker en grupp människor att folk i deras omgivning en efter en förlorar uttryck för känslor.
Det är intressant att gå tillbaks till vissa klassiker och jämföra de sinsemellan. Detta må inte vara i samma liga som andra big boys från den tiden – tänk Alien (1979) eller Jaws (1978), Chinatown (1974) eller Star War (1977). Det hade nog kunnat vara det, tror jag. Mycket av det som upplevs extra föråldrat idag är mestadels relaterat till tempot – klippningen och musiken, framförallt.
Jag satt och tänkte på hur första Star Wars räddades i klippningen och hur G-Lucas dåvarande fru arrangerade om i stort sett hela filmen till den vi känner till idag från vad som troligtvis hade varit en osammanhängande cirkus annars — inte för att samma drastiska åtgärder hade krävts för att lyfta Body Snatchers, men det är intressant hur man kan forma en vision och ett helt narrativ i efterproduktionen.
Body Snatchers fattas någon som hade gått in och klippt bort extrafettet och bytt ut musiken till något mindre.. goofy. Hursomhelst så minns jag fortfarande hur det kändes när jag såg den här filmen första gången, och chocken som levde kvar i min kropp när eftertexterna började rulla.
Originalet från 50-talet är fortfarande da best, dock.
Leave a Reply