Patrick Wilson regisserar sig själv i denna uppföljare till Insidious och tydligen tre andra uppföljare som jag inte hade någon aning om att de fanns fram tills nu.
Jag såg den för ca fyra dagar sedan och har inte ett enda minne ifrån filmen kvar i huvudet. Visst, jag må se rätt mycket film varje vecka så jag hinner nog varken smälta eller reflektera särskilt länge över det jag ser, men..
Däremot minns jag att jag tänkte att det var en meningslös film att bli investerad i och rädd av, då varje gång något läskigt händer så är det i någon form utav undermedvetet drömstadie, vilket betyder att så fort ett spöke, monster eller demon dyker upp så kan vår hjälte bara vakna upp svettig i en säng och undvika alla motsättningar på det sättet.
Modern konflikthantering kallas det, tror jag.
Leave a Reply