Vi återvänder till 1965 och Bramford-huset i New York City, där vi får följa en ung dansare som, efter att ha drabbats av en skada som riskerar hennes karriär, får hjälp av ett äldre par med olycksbådande baktankar.
Rosemary’s Baby är en av mina absoluta favoritfilmer, så det var milt sagt med skeptiskt nyfikenhet jag tog mig an att se denna uppföljare/prequel, 50+ år senare.
Filmen lyckas med mycket på ytan. Scenografin, fotot och skådespelarinsatserna är så gott som top notch. Det äldre paret som spelar grannarna till Rosemary i originalet gör ett fantastiskt jobb, likaså Julia Garner.
Tyvärr faller filmen in i en alldeles för bekant mall av något du redan har sett förut, och påminner snarare om hur våldsamt bra originalet är snarare än att tillföra något nytt eller meningsfullt.
Du vet redan allt du behöver veta om Apartment 7A om du har sett Rosemary’s Baby, så jag undrar.. Vad är poängen?
Leave a Reply