The Borderlands, eller Final Prayer som titeln lyder i USA, följer tre män från vatikanen som skickas till en lugn, intet ont anande by för att utreda och bedöma validiteten av ett mirakel som fångats på film i en till synes helt vanlig kyrka.
Gjord i stilen av “found footage”, The Borderlands var en enorm överraskning för mig. Om du har sett spökjägare på TV någon gång så kommer väldigt mycket kännas bekant, och jag gillar hur de tre karaktärerna kompletterar varandra med den realistiska skeptikern, rättshaveristen som endast fokuserar på att allt ska gå enligt protokoll, och den troende empaten med ett tragiskt förflutet.
Skådespelare, manus och tempo höll mig fångad och intresserad genom hela rullen, som landar både blygsamt och tacksamt på 89 minuter. Tack. Tack tack tack.
Filmer dränkt i mystik, vilseledning och mytologi bär eller brister extra mycket på hur de knyter ihop säcken i slutändan, och Final Prayer levererar ett klimax som stannat kvar och lyckats rota sig djupt i hjärnbarken, min. Väldigt obehagligt och väldigt bra.
Leave a Reply